lastmanstanding

Våran sköna svensklärare fick för sig att vi skulle kolla på Teater. Idag. Kl:12.00.. Va? Det är ju förfan söndag? Jaja, hon är lite från vettet och verkar inte förstå att unga män och kvinnor sover vid den tidpunkten, i alla fall på en söndag.. Jaja, trots allt så gled vi in till Stadsteatern. Där det visades Bröderna Lejonhjärta. Jag har aldrig varit på teater på de viset. Har väl varit på ett gäng pissiga jävlar nere på Gustavsbergs Teatern, men dom suger ju så hårt. Så hade inte direkt några jätte höga förväntningar. Men ah. Det va fan bra ändå. Skickligt som fan. Två och en halv timme lång. Att komma ihåg två och en halv timmars skådespel är fan skicklig, må jag säga. Nej men den va trevlig. Började tänka på hur hårt Astrid Lindgren lurar små barn. Hon fumlar i dom att det är lugnt att dö. Dö helst så fort som möjligt. Då kommer du till Nangiala och får det kalaskul hela dagarna. Hur skönt är det egentligen?! Snacka besvikelse när man sedan blir lite äldre och inser att det blir inget jävla Nangiala. Inget jävla Nangilima heller för den delen. Utan om du dör, så existerar du inte längre. Du sover, utan att drömma, och utan några som helst planer på att vakna upp. Jävligt läskig när man tänker på de dock.. Asså om man verkligen tänker på de, inte bara, du sover jätte länge utan att vakna. Tänk djupare på de och inse. Inte kul. Självmordsframkallande teater. Tackar för de!